Mitt liv på uppförsbackar och nedförsbackar

Detta är vad jag längtar efter - frihet. Jag fastnar i människors liv, älskar att lyssna, hjälpa och förstå. Det är min grej, jag vill hjälpa om jag kan! Men nu har jag varit fast i en massa obehagliga rum som finns inom mig, ganska länge. De är ångest, obekvämhet, hat och rädlsa. Dagarna fylls av allt detta och bryter ner mig.

Jag får ångest för en pytteliten sak som att t.ex bara att prata om mig själv med någon kompis. Jag är rädd för att bli för mycket för folk, att jag ska verka försöka ta upp all uppmärksamhet och bara prata om mig själv. Sån vill jag absolut inte vara eller bli. Och jag vet att en kompis är ju till för att finnas där och lyssna, annars är man ju ingen riktig kompis. Men så kan jag inte tänka om jag mår dåligt, har en kompis i telefon och vill prata om mina känslor, och inte verka självupptagen.

Dagarna som kommer och går får mig själv att hata den personen jag är. Tröttna på alla talanger som jag en gång uppskattade, som jag var stolt över, som var jag. Saker är bortglömda, jag är tom och har bara hatet över mig, och den dåliga självkänslan som brinner upp mig på insidan. Jag kan på allvar hata mig själv hur lätt som helst genom att bara säga något till en person, och direkt känna mig hur jävla dum som helst. Ångest är det jag får, nästan ständigt. Alltid rädd för att göra något fel, alltid nervös för att träffa hjärtat, alltid lika ångestfull för allt jag gör... Jag önskar att det kunde sluta. Men det gör det ju inte! Jag pratar med en kurator, men jag känner mig så jävla dum och får ångeeest...... Jag t.o.m skäms.

När jag försöker koncentrera mig på lektionerna säger hela tiden en röst i huvudet "Din jävel, jag hatar dig". Om och om igen. Jag vill dö ibland för att jag är så jävla trött på mig själv för att jag jämt ska ha ångest, vara rädd och tycka att saker är pinsamt. Och för att jag inte kan uppskatta mig själv, utan är tvunget att hata mig själv om jag gör något "pinsamt". JÄVLA IDIOT.

Det måste sluta. Jag vill inte dö. Bara ibland. Och jag ska fanemig lära mig att älska livet igen!

Mitt hjärta blöder. Tjejen jag älskar är förälskad i en annan. Men jag är glad att hon verkar lycklig nu med den personen som är närmast till hennes hjärta. Om det ändå vore jag - då skulle jag kunna hoppa från jorden till himmelen. Ingenting hade varit omöjligt. Folk har fel som säger att det inte finns något som är omöjligt. Jag menar, det är ju för fan omöjligt att tvinga en människa att älska en. Kanske kan man få en människa att älska en, men det handlar om tid. Aldrig tvinga.

Hon är solen i mitt hjärta. 

I söndags var det möte i kyrkan. Då träffade jag henne och efter mötet sa jag det. Allt var sagt och gjort, det som var så svårt att säga, det som tog så lång tid att sägas. Men nu vet hon och hon tog det jättebra, det är bara det att jag inte kan sluta tänka på henne. Jag drömmer mig hela tiden bort och hoppas fortfarande att det kan bli något i framtiden. Det är så jag känner - längtan efter henne, den absolut finaste varelsen på jorden.

Jag älskar henne så oerhört mycket!

Nej, hon var inte där igår.... så det blev inget.

Jag följde aldrig med igår på lunchen som kyrkgänget skulle ha, eftersom jag inte hann. Jag var barnvakt lite av dagen och stack sedan till stan för att shoppa lite. 

Men imorgon är det en träff med gänget igen och då kommer hon. Fan, vad jag blir nervös. Jag börjar svettas, skaka och allt. Önskar att detta skulle vara lätt att bara säga det till henne, men det är det inte. Kommer antagligen svimma när jag kommit en meter ifrån henne. Och sen kommer jag ju stamma - of course. Så här kommer det låta: "Jjjag äee-r käää...r i (ehm) diiggg". Fyfan. Okej, måste samla mig. Det ska gå bra!

GAAHHH!!!! HJÄLP!